Tatto. Nella pittura tradizionale si puó descrivere la via tra il pittore e il pubblico come la via tra la mano all´occhio; la mano del pittore forma un´immagine, una superficie che viene accolta dall´occhio del pubblico. Per Mats Bergquist la via é diversa. Qui la mano ha formato un´immagine – o mancanza d´immagine, dipende da come si definisce immagine – che parla anche di tatto.Di toccare queste superfici accoglienti é forse il modo giusto per vivere questa pittura.

Iconocitá. Un´arte cosí tattile incontriamo giá nella tradizione iconografica bizzantina con l´inizio dell´alto medioevo, una tradizione che ancora esiste nella cristianitá greco-ortodossa. Nell´ icona, un tipo di immagine con severe regole per motivo, composizione, modo di rappresentare e scelta di materiale,il rappresentato, Cristo, Maria, qualche santo, ha una presenza immediata nell´immagine; toccarlo é un modo per partecipare alla divinitá. L´immagine non é una rappresentazione ma una incarnazione;non indica, é.

Noli me tangere. A volte troviamo un divieto di toccare nella pittura di Mats Bergquist. In un dittico composto da due quadrati neri, complementari dal fatto che uno é concavo e l´altro convesso,la parte concava ha una superficie del tutto opaca e senza riflessi,cosí fragile che tutto il contatto lascia impronte.Peró forse si non si tratta di un divieto di toccare, ma piuttosto di delicatezza, un ricordo che tutto il contatto lascia traccie.

Sottofigura. Per la letteratura si usa la parola sottotesto per i significati che stanno nello strato sotto l´immediato; il sottotesto é quel significato che da vita al testo, in qualche modo l´essenziale.Nel campo della pittura si potrebbe trattare di sottofigura, di quello o quelle immagini che si trovano sotto quello immediatamente . visibile.Nel caso di Mats Bergquist queste figure sono piú facili da immaginarsi.Chissá che immagini che c´erano una volta, che ci sono ancora ma coperte, che l´artista si era immaginato ma mai eseguito?Un´im- magine invisibile ma illuminato, illuminato da sotto… “Dark with invisible bright” mi sembra che John Milton scrive in Paradise Lost. È cosí?

“Dark With Invisible Bright”.

Några ledtrådar till Mats Bergquists måleri.

Beröring. I det traditionella måleriet kan man beskriva vägen mellan konstnären och betraktaren som vägen från handen till ögat; målarens hand formar en bild, en yta som tas emot av betraktarens öga. Hos Mats Bergquist är vägen annorlunda. Handen har här format en bild – eller en bildlöshet, det beror på hur man definierar bild – som också handlar om beröring. Att röra vid dessa inbjudande ytor är kanske det rätta sättet att uppleva detta måleri.

Ikonicitet. En sådan taktil bildkonst möter vi redan i den bysantinska ikontraditionen med början i tidig medeltid, en bildsyn som fortfarande lever inom den grekisk-ortodoxa kristendomen. I ikonen, en bildtyp med stränga regler för motiv, komposition, framställningssätt och materialval, har den avbildade, Kristus, Maria, något helgon, omedelbar närvaro i bilden; att röra vid den är att bli delaktighet i det gudomliga. Bilden är inte avbild utan inkarnation; den hänvisar inte, den är.

Noli me tangere. Någon gång möter man ett beröringsförbud i Mats Bergquists måleri. I en diptyk med två svarta fyrkanter, komplementära genom att den ena är buktig, konkav, den andra skålformad, konvex, har den konkava en helt och hållet matt och glanslös yta, så känslig att all beröring lämnar avtryck. Fast kanske handlar det inte om ett beröringsförbud, utan snarare om aktsamhet, en påminnelse om att all beröring lämnar spår.

Underbild. För litteraturens del använder man ordet undertext om de innebörder som ligger i skiktet under den omedelbara betydelsen; undertexten är den mening som ger texten liv, på sätt och vis den väsentliga. För måleriets del skulle man kunna tala om underbild, om den bild eller de bilder som ligger under den omedelbart synliga. I Mats Bergquists fall ligger det nära till hands att tänka sig sådana underbilder. För vem vet vilka bilder som en gång funnits där, som fortfarande finns där fast övermålade, som konstnären tänkt sig fast inte utfört? En osynlig fast lysande bild, lysande underifrån…”Dark with invisible bright” vill jag minnas att John Milton skriver på ett ställe i Paradise Lost. Är det så här?

“Dark With Invisible Bright”. ogle ledetråde til Mats Bergquists maleri

Berøring. I det traditionelle maleri kan man beskrive vejen mellem kunstneren og betragteren som vejen fra hånden til øjet; malerens hånd former et billede, en overflade der tages imod af betragterens øje. Hos Mats Bergquist er vejen anderledes. Hånden har her formet et billede – eller en billedløshed, det afhænger af, hvordan man definerer billede – som også handler om berøring. At røre ved disse indbydende flader er måske den rette måde at opleve dette maleri på.

Ikonicitet. En sådan taktil billedkunst møder vi allerede i den byzantinske ikontradition med oprindelse i den tidlige middelalder, et billedsyn der stadig lever inden for den græsk-ortodokse kristendom. I ikonet, en billedtype med strenge regler for motiv, komposition, fremstillingsmåde og materialevalg, har den afbildede, Kristus, Maria, en helgen, en umiddelbar tilstedeværelse i billedet; at røre ved det er at blive delagtig i det guddommelige. Billedet er ikke afbillede, men en inkarnation; det henviser ikke, det er.

Noli me tangere. Somme tider møder man et berøringsforbud i Mats Bergquists maleri. I et diptychon med to sorte firkanter, komplementære ved at den ene er bugtende, konkav, den anden skålformet, konveks, har den konkave en fuldstændig mat og glansløs flade, så følsom at al berøring afsætter aftryk. Men måske handler det ikke om et berøringsforbud, men snarere om agtpågivenhed, en påmindelse om, at al berøring efterlader spor.

Underbillede. I litteraturens verden bruger man ordet undertekst om de betydninger, der ligger lige under den umiddelbare betydning; underteksten er den mening, der giver teksten liv, altså egentlig det væsentlige. For maleriets vedkommende ville man kunne tale om underbillede, om det billede eller de billeder, der ligger under det umiddelbart synlige. I Mats Bergquists tilfælde er det nærliggende at forestille sig sådanne underbilleder. For hvem ved, hvilke billeder der en gang været der, som stadig er der, men er overmalet, som kunstneren har tænkt sig, men ikke udført? Et usynligt, men lysende billede, lysende underfra… “Dark with invisible bright” vil jeg mene, at John Milton har skrevet et sted i Paradise Lost. Er det det, vi møder her?