1300-talet någonstans i Tyskland. Den unge Narziss bedriver studier vid klostret Mariabonn. Goldmund dras till sin intellektuelle kamrat. Han lämnar dock sin asketiska vardag för att som vagabond söka sinnlighet. Så småningom blir Goldmund en skicklig bildhuggare. Hans mål är att avbilda urmodern – livets källa. Det han söker är ett ansikte åt den egna, tidigt förlorade modern. Herman Hesses roman ”Narziss och Goldmund” (1930) handlar om dualism. Om skillnaden mellan tankens och kroppens begär, om känslans kamp mot intellektet och om konst som idé eller som hantverk. Trots att Hesse beskriver motsatserna är det summan som han är ute efter. Inte ett ”antingen eller” utan snarare ett ”både och”.

Där är den, konsten som både är en idé och ett gediget hantverk. Tankens alster lika mycket som handens. Sådant är Mats Bergquists skapande. Sobert, poetiskt och meditativt. Han har gjort sig känd för sina monokroma verk och har löpt den risk som förknippas med jämförelser med Mark Rothko eller Yves Klein. Galleri Gunnar Olsson samlas Bergquists verk som ikoner i rummets ena hörn. De till synes helt svarta målningarna visar sig på nära håll skifta subtilt i brunt. Pendangen utgör en ljusmålad pannå, ensamt hängande vid ingången. Här finns inga avbilder. Varje verk är vad det är – ett stycke konst.

Det sparsmakade formspråket påminner om Donald Judds minimalism. Bergquist trotsar dock amerikanens förkärlek för identiska enheter. Hans måleri är taktilt, får vidröras. Handen upptäcker det som ögat har missat. Päronträ, som först torkat i minst tio år, har slipats. Sedan linneduk och gesso på pannån. Nu kan fingrarna spåra upp det som blicken har glidit förbi – materialets buktning som bildhuggarens händer har format. Varje målning är en kropp. Varje verk är en individ med egna proportioner och karaktär. Alla lika men var och en unik. Exakt som vi.