Galleri Gunnar Olsson, Stockholm

En konstvandring längs en bit av Fredsgatan i centrala Stockholm bjuder just nu också på en lika sparsmakad som övertygande utställning av helt annat slag. Snarare än expressiv utlevelse har konstnären Mats Bergquist samhörighet med de båda utställarna hos Galleri Riis, åtminstone på ett konceptuellt plan. Utställningen har titeln Tango, en rubricering som jag främst tolkar som en påminnelse om den centrala roll som rytmiken spelar i Bergquists konst. Utställningen är hans andra i galleriet på senare år och beskrivs av galleristen Gunnar Olssons som del två av ett gemensamt koncept. Den första delen, Saint Catherine, visad för tre år sedan, bestående av små kvadratiska, bemålade utskurna trästycken, behandlade på ett sofistikerat sätt ämnet ikoner med inspiration från 400-talets ikonkonst. De till synes icke-föreställande små målningarna visade sig vid närmare studium rymma antydda ansikten, kanske betraktarens egen spegelbild?
De nya verken i Tango är alla vitmålade på utskurna trästycken som har givits en rytmisk, reliefartad gestaltning med objektens skuggor som viktiga beståndsdelar, vilket gör verken till blandformer av måleri och skulptur/relief. Ett måleri utan varje föreställande begränsning men med ett djärvt steg ut i rummet där det kräver sin tillhörighet.

Det finns en tydlig meditativ stillhet i de exponerade verken som alla i samma grundformat löper längs galleriväggarna. Mängden och upprepningen har ett värde i sig, liksom de subtila variationerna i den utskurna reliefeffekten och i de uppkommande skuggbildningarna. En rad också om den sobra bok om Bergquists konstnärskap som gavs ut vid hans förra utställning i galleriet.

Måste jag välja en av utställningarna för närmare umgänge stannar jag här, i den återhållna rörelsen hos 21 ”ikoner” signerade Mats Bergquist. I Saint Catherine (ett exemplar visas i galleriet) skymtar fortfarande ett ansikte, här i de vitmenade ytorna får betraktaren själv välja ett tänkt ”motiv”. Är det en övertolkning att läsa dem som ikoner för vår icke-religiösa, sekulariserade men andligt sökande tid? I så fall tar jag risken att övertolka.