NÄR LEON BATTISTA ALBERTI l TRAKTATEN Della Pittura från 1436 utnämner Narkissos till den förste målaren uttrycker han ett avgörande skifte i den västerländska konstens historia. Den medeltida uppfattningen av Narkissos. exempelvis hos Plotinos i Enneaderna. som en negativ gestalt fången i en farlig illusion, i bilden, ger vika tor tolkningen av den narcissistiska akten som en estetisk drift, en kreativ handling i syfte att gripa den flyktiga bilden och försöka hålla den kvar. Denna bild är både “jag” och “den andre”, speglingen är både identitet och alteritet i en växlande, aldrig avstannande rörelse. Gunnar Ekelöfs ord “hörda i drömmen”. “Thou hast beheld thyselfin what thou seest”. kunde stå som en sammanfattning av den nya synen på seende och bildskapande. Narkissos mytiska misslyckande gör bara hans akt än mer ägnad att fungera som en metafor för konstnären. För Narkissos är modern just i sin strävan efter det ouppnåeliga.

Albertis liknelse bereder vägen för paradoxen i renässansens illusionism: att gripa kroppen genom bilden, att fånga en inre essens genom ytan, att säga sanningen med lögnens hjälp, kort sagt den moderna konstens hela spänningsfyl Ida dialekt i k mellan inre och yttre, yta och djup, förnimmelse och idé.
För konstnären, fången i spegelvärldens oändlighet, finns bara en utväg som samtidigt på nytt blir vägen in i denna spegelvärld: sinnesintrycken och det konstnärliga återgivandet av dem. Empiri går hand i hand med illusion. Leonardo da Vinci blir den som går längst i fråga om insikt i den nya bildsynens paradoxer: allt han ser är upptäckt; allt lian ser är igenkännande. “Spegeln är vår läromästare”, säger han i en anteckning. l världens mångfald ser han till sist bara spegelbilden av Männi- skan, den enda, och hennes bestämmelse Döden. “Thou hast beheld thyself in what thou seest”.
Varför ta omvägen över renässansens bildtänkande för att tala om Mats Bergquists fyra målningar? Jo, för att i dem går det att återfinna en udda kvalificering av den narcissistiska akten, en vägran att känna igen sig i det sedda, och ändå vila i det. Man kunde säga att Mats Bergquist är en Narkissos som försöker undvika alt fixera bilden på vattenytan, och istället se vågrörel- serna på den, naturens intervall, den bild materien skapar tillsam- mans med ljuset: det är en bild som ligger både över och under den speglade bilden, illusionen, inmängd i den, samexisterande med den men inte synlig samtidigt. En bild som kräver ett bortseende från ett första, bedrägligt seende. Sanningen hos ett oigenkännligt.

Och därmed blir också en av de drivkrafter jag tycker mig se hos dessa bilder att bli kvitt bilder. Att skapa en bild för att utplåna en annan. Och samtidigt (här ligger paradoxen i denna estetik), att skapa en bild för att minnas den utplånade bilden. Ärligheten. helheten i denna bildvärld, är att utplånandet lämnar spår.
Ty även om bilden så långt det nu är möjligt fattas före, efter eller bortom sin symboliska dimension, år sanningen om den att den ofrånkomligen bär på andra bilder, faktiskt likväl som potentiellt, genom att den deltar i Tiden och tidens malerialitet. Dessa fyra bilder vet det.
(Stigande, fallande, stående, liggande ränder— ränder, vad vill ni mig?)
Albertis Narkissosmyt innebär en kraftfull och genomgripande erotisering av bilden och bildskapandet. Konstnären är den som hyser begär, till bilden liksom till den verklighet den hänvisar till; konstnären vill gripa bilden och gripa med hjälp av bilden. Bilden är både mål och medel, liksom den älskade kroppen både är mål och medel.
Bilden av Narkissos och den verklige Narkissos byter ständigt plats med varandra, ingen av dem äger företräde framför den andra, och detta utgör den radikala och frigörande dynamiken i ungrenässansens revision av platonismens mer ensidiga fördömande av både bilden och kroppen som ett det verkligas fängelse. Den rastlösa rörelse renässansen instiftar som själva grunden för den moderna konsten — konsten som strävan mol del ouppnåe- liga, last denna strävan sinnligt gestaltad, en dialektik mellan transeendens och immanens — hejdas enkelt talat, av dessa fyra bilder. Hur? Genom att bilderna både ar bild och kropp; bild i meningen bild av en bild och ingenting annat an just denna bild, röda och v ila ränder med hela den påtagliga måleriska karaktär de har: kropp i meningen en lätt välvd platta 19 x 19 x 2 cm av douglasgran, en taktil med volym och vikt. Dessa målningar håller trots sina galler ingen fången. Och där ligger, tror jag, den avgörande skillnaden mellan den bild Narkissos målar och den Mats Bergquisl målar. Man kunde också säga att Narkissos i första hand ser sin bild, medan Mats Bergquist i första hand gor sin.

Bilder man inte går in i, inte speglar sig i. Bilder man slår inför som den främling man är… Bilder man är med. Alt vara med en bild… Dessa fyra bilder är ikoner i den meningen att de inte föreställer, inte “syns”, nian just är. O, alt vara blind och ändå målare!
Narkissos måleri äger fascinationens bottenlöshel. Mats Berg- quists måleri liar iställel murens ansiktslösa ogenomskinlighet. Vi är i Handens rike, inte längre i Ögats.