Det är ett idealt möte: det naturliga ljuset och rymden i Konstakademiens salar och Mats Bergquists monokroma vita målningar/objekt. Rum och verk framkallar varandra i en fulländad installation. Mats Bergquists utställning ”Rest” befinner sig i magnetfältet mellan minimalism och ikon, mellan fysik och metafysik. Sol Lewitt, på en gång konceptkonstnär och minimalist, rörde sig i samma område när han skrev: ”Konceptkonstnärer är snarare mystiker än rationalister.”

Det materiella hantverket är utfört med oändlig omsorg och tålmodighet som i det gamla ikonmåleriet: i botten en träpannå, sedan linneduk, grundering, lager på lager på lager av färg med bindemedel som vax och honung – men utan spår av helgon. Bild men ändå inte bild, spänningen mellan dem går tillbaka till bildstriderna på 700-talet: var ikonen en teologisk irrväg som skulle förbjudas eller ett fönster mot det himmelska? Den abstrakta modernismen hittade en väg mitt emellan: bild men inte avbild. Och i Mats Bergquists bilder är avbilden utsuddad som i Malevitjs dröm om det icke föreställande, ”en öken, det befriade intet”, en negationernas teologi.

Så kontrollerat och fulländat i minsta detalj.

Men ytorna buktar stilla som levande kropp och lämnar avtryck av kropp. 
Så kontrollerat och fulländat i minsta detalj. Men vilken visuell rikedom som oförutsett får uppstå i det vita; dagrar, skuggor, efterbilder, rörelser, spår av underliggande färg, aningar om figurer, snö eller himmel. Inte ikonernas allvarstyngda martyrer men en försoning med det förlorade, nästan en glädje över det obegripliga öppna.